Att föra traditioner vidare...

... det är jag ingen hejare på, förutom högtider såsom jul, påsk och midsommar. Nej, nu tänker jag på helt andra traditioner.

För snart 100 år sedan (så känns det i alla fall) föddes jag i ett litet samhälle i bandymetropolen Hälsingland. Spelar jag bandy? Nej. Har jag varit på någon bandymatch? Ja, det har jag. En (1) match har jag sett, och den premiären skedde i en stad långt därifrån, för närmare bestämt 1 år sedan. Hade jag fickplunta med mig? Nej. Tyckte jag om det jag såg? Nej.

Är jag kanske en hambostinta som dansar runt i kortkort? Nej. Min gympalärare gjorde tappra försök under högstadietiden att lära mig denna nig-och-kuta-runt-dans, men lyckades inget vidare.

Pratar jag Hälsingemål, och finns det över huvud taget någon som kan gissa sig till var jag är född när jag pratar? Nej, nej, nej. När jag för över 30 år sedan övergav Hälsingland för sydligare nejder, så bestämde jag mig för att överge även hälsingedialekten. Tvyärr har jag fått höra att jag lagt mig till med en annan dialekt på senare år, en lite gnälligare variant, men det får jag leva med.

Många kändisar är födda i Hälsingland, och en av dom är Peter Stormare. I min vildaste fantasi kan jag inte tänka mig hur någon med behållning skulle kunna se en film/pjäs med honom om han pratat, just det... hälsingemål. Så jag är i alla fall inte ensam om att vara en "svikare".

Bakar jag tunnbröd? Nej, blir svaret där också.

Sist men inte minst, slåss jag med knivar då? Nej, faktiskt inte det heller. Jag slåss förresten inte alls.

Summan av kardemumman blir att jag inte för vidare något av det som är typiskt för Hälsingland. (Och, det där med knivarna... hör väl kanske inte till det mest typiska om jag ska vara ärlig).

De allra flesta av mina klasskamrater bor fortfarande kvar, och kan inte tänka sig att flytta utanför bygränsen och dom svär över alla, som dom säger, "stockholmrare" (eller på dialekt "stöckhölmrare). Undrar om jag också räknas dit numera, eller om jag bara är ett svart får.