Musik är en av livets kryddor, och jag är en sk allätare (dvs om man bortser från techno, rap och andra "konstigheter"). Idag var min lycka gjord när jag var hemma hos en väninna och fikade och det visade sig att hon köpt en CD-box med tre skivor med 70-talsmusik. Wow!!! Vilka minnen som dök upp... (Fast dom tänker jag faktiskt inte berätta om, lite behåller jag för mig själv).
Själv sjunger jag hellre än bra...
När jag fyllde 11 år fick jag ett piano av mina föräldrar och under ganska många år gick jag och tog pianolektioner av min musiklärare (tillika kantor i min hemförsamling). Hade han levt idag så skulle jag ha tagit ett "snack" med honom angående pedagogik. Han lärde mig visserligen spela piano, men, men, men... En gång bad han mig sjunga till låten jag spelade, och jag spelade och sjöng för glatta livet. Plötsligt gick han ut ur rummet och kom tillbaks med en kollega och så bad han mig spela och sjunga samma "låt" igen. Och jag spelade och sjöng än en gång... tills han vände sig till sin kollega och sa "Hör du? Så tragiskt att den här flickan spelar som en gud och sjunger som en kråka"...
Efter den här händelsen så mimar jag - även till snapsvisor, och pianospelandet har jag i stort sett lagt på hyllan.
Jag vill höra dig sjunga någn gång,Kram
SvaraRaderaTänk så många tokiga pedagoger man stött på under sin skolgång och just som i sång eller slöjd (där har jag en hel del att berätta om kom jag just på ;-) ). Tur tycker jag ändå att flertalet rätt hyfsade
SvaraRaderaKram <3
Sjung av hjärtats lust. Låt inte andra få stoppa sångglädjen. Jag sjunger oxå hellre än bra :-) Strunt samma..jag mår bra av sång. Kram
SvaraRaderaGerra: EN sak kan jag lova dig, och det är att du aldrig kommer att få höra mig sjunga ;)
SvaraRaderaA-C: Kul att du fick en bloggidé... :)
Gunsan: Jag skrålar allt fortfarande (fast bara när jag är ensam) ;)