Tror inte jag vill...

... leva resten av mitt liv ensam (om än något osäker...), även om det nu faktiskt råkar ha blivit så att jag inte har några problem med ensamheten (tack och lov). Har ju förstått att många har problem med det.
Och släpper in vem som helst i mitt liv det gör jag inte!

Men nog vore det trevligt ibland att ha någon.
Någon att ff a skratta tillsammans med.
Någon som förstår min humor.
Någon som respekterar mig, och som jag respekterar tillbaks.
Någon att retas med.
Någon att kramas med.
Någon att resa med.
Någon att upptäcka saker med.
Någon att vakna med.
Någon som lyssnar, och verkligen förstår vad jag säger och inte bara håller med.
Och Någon att bara kunna vara tyst tillsammans med, utan att det känns jobbigt...

Men, jag är så förbenat trött på alla dessa desperata män. Jag vill INTE ha en desperat man och jag ställer inte upp på att vara "någon" vem som helst... Nej, ska det vara så ska det vara äkta, annars får det vara!!
Tycker det är nästintill förnedrande för alla dom som tar någon bara för att ha någon. Nästan så jag skäms å deras vägnar.
Och inte tror jag en man vill ha en desperat kvinna. Rätta mig om jag har fel...

Träffade förra sommaren en man som blev helt förtvivlad när jag sa att det inte sa "klick". Blev mer eller mindre förföljd efter det... Han ville inte förstå, utan bad mig gång efter gång förklara vad som blev fel...
Men hallå, inget blev väl fel - det bara stämde inte. Räcker inte det som förklaring!?

Visst blir man ibland attraherad av någon, men det är lååångt därifrån till att inleda ett förhållande. Ett förhållande, som iaf jag vill ska hålla livet ut - drömma får man ju...

Jag tror på kärleken, men jag tror inte man ska leta.
Är det meningen så springer jag på Han med stort H vid soptunnan, eller var det nu blir... om det blir...
För Ödet, det tror jag på!

Lite förvirrat inlägg det här, bara kände för att skriva om det.
Får väl läsa igen i morgon och se om jag ska radera eller inte.
Men nej, vad f-n, det är ju så här jag känner!