Kärlek och hat...

... fiende, kamrat.

Ja, sånt är mitt förhållande till (bl a...) datorer. Svåra att leva utan och svåra att leva med.

Det är som med trassliga förhållanden. När dom tar slut minns man oftast bara det dåliga. Dom gånger man var färdig att skicka eländet, datorn eller karlsloken eller arbetskamrater, ut genom fönstret. Varför är det så? Varför kan man inte bara minnas det som var bra? Och vsra tacksam över det.

Har haft tid för eftertanke nu när jag nu en tid varit arbetslös. Tid som jag inte hade när jag jobbade. Eller tid hade jag väl, men inte ork. Jobbet tog på mina krafter. Eller rättare sagt inte själva jobbet i sig, utan mer allt annat runt omkring. Konflikterna. Den dåliga informationen. Människor som gick bakom ryggen på varandra, fast man spelade "kompis".

Idag vet jag vilka som är mina verkliga vänner. Eller tror mig veta. För säker kan man ju aldrig vara.

Kanske en dålig jämförelse jag gör nu, för datorer som trasslar har man ju oftast garanti på. Men garanti på en annan människa går ju inte att köpa.

Känner att jag burit på lite bitterhet en tid, men nu är det hög tid för mig att släppa den och gå framåt. För än lever jag och sparkar, still alive and kicking... :)

Och, naturligtvis måste jag avsluta med Cornelis... "En stund på jorden". Kärlek och hat, fiende kamrat... Så fin tycker jag.