Tänka först och tala sedan, eller...?

Som person är jag nog ganska avvaktande, speciellt i stora sällskap, och jag har absolut inte något behov av att stå i rampljuset. Stark integritet tror jag nog man kan påstå att jag har, och bland människor jag inte känner så väl så är jag inte direkt som en öppen bok. Jag brukar istället roa mig med att betrakta, och att lyssna. Det tycker jag ger mig mer, än att synas själv och lyssna till min egen röst.

Jag minns en gång för rätt många år sedan när jag av olika anledningar tillbringade en hel del tid tillsammans med en samling människor av varierande kön och ålder, en väldigt brokig samling, varav några idag blivit mina vänner, och andra inte.
Minns våra fikaraster. Dom var ganska spektakulära, eller hur man nu ska uttrycka sig...
Så många av dessa personer som älskade att höra sin egen röst.

Där fanns en person, X, som gärna berättade historier, både påhittade och ur verkliga livet, den ena mer hisnande än den andra (och roliga också för all del), men efter att ha hört dom ett antal gånger och upptäckt att versionen hela tiden ändrades så var det inte så kul att lyssna längre... (så jag stängde öronen och försökte tänka på annat).

Sedan fanns det en person, Y, som gärna ville hålla låda också. Y hade varit med om det mesta. Tror inte det fanns en naturkatastrof som inte Y varit med om, eller iaf kände någon som varit med om.
Y kunde även ena dagen påstå sig vara nykterist, för att nästa dag berätta om hur Y med andan i halsen kastat sig på dörren till Systembolaget kl 18.59 för att inhandla en flaska vin.
Y var liksom inte trovärdig... (så jag stängde öronen och försökte tänka på annat).

Z var en person som gärna pratade om sex vid fikabordet. Det spelade ingen roll vad pågående samtal handlade om, för Z lyckades oftast vända det mesta till att få in samtalet på just sex... (så jag stängde öronen och försökte tänka på annat).

Sedan fanns det ju förstås andra som gärna ville göra sig påminda och göra sin röst hörd, men som antingen ingen lyssnade på, eller så blev dom avbrutna. (Dom tyckte jag synd om, och hade gärna lyssnat mer på).

Till sist har vi då Mr/Mrs Big. När Mr/Mrs Big gjorde entre (oftast sist av alla, varför vet jag inte) - då blev det knäpptyst på alla! Några av dom yngre i församlingen började till och med tindra med ögonen. Själv var jag på god väg att lätta från min stol, för nu förstod jag vad som komma skulle. Ett malande utan dess like, en riktig enmans/kvinna-show. Ujujuj!

Det låter kanske som fikarasterna med dessa personer var en pina, men se det var det inte! För där fanns ju tack och lov A! A, som ställde frågor som man inte ställer till andra människor, utan på sin höjd möjligen tänker... Så naiv, och dessutom helt omedveten om sin charm.

Tack Gud för A, som fick mig att skratta så många gånger!!