Vad kan va´ bätter än en irländsk setter!

Jag har haft två irländska setterhanar, Morris och Minor, båda helt underbara, men den som jag helt klart minns mest är Morris. Han var den som märktes, om man säger så...

Från den dagen han kom in i huset var ingenting mer sig likt. Så full av bus (som ju valpar förstås ska vara), men med tiden så växte han upp till en mycket trevlig - och vacker - hund.

Vacker ja!! På de flesta hundutställningar så fick han väldigt bra kritik och en gång blev han tom BIS (Best In Show).
Glömmer aldrig den dagen, när han och en groenendal som finalister skulle in i ringen för att tävla om det åtråvärda förstapriset, publikens applåderande och påhejande när vi sprang varv efter varv efter varv... och lyckan när domarens slutgiltiga utlåtande kom! Där stod bl a "En stolthet för sin ägare" och "Mycket välvisad" (en liten eloge till mig också alltså ;)).

Tävlade även i Lydnadsklass 1 med honom några gånger. Ett moment var budföring, hans "grej", och där kammade han hem full pott, 10 poäng. Jag hörde några norrmän som var åskådare säga "Mycket imponerande att få sån pli på en setter" :) Tog jag stolt åt mig av berömmet, eller vad tror ni? Övriga moment gick så där... och någon uppflyttning till Lydnadsklass 2 blev det aldrig, men vad gjorde det, huvudsaken var att vi hade roligt!

Mindre roliga saker hände förstås också...
Till mina båda döttrars stora olycka så hade han pippi på att äta upp fötter och händer på deras kära Barbiedockor...
Mattjuv var han också, och en gång satte han i ett obevakat ögongblick i sig en halv julskinka (han såg inte ut att må så bra efter det...).
En hel plåt med nybakade bullar lyckades han också sno åt sig en gång...
En annan gång ertappade jag honom smygandes omkring ute på tomten med en hel oxfilé i munnen (förmodligen funderade han på var han skulle kunna gömma sig och äta upp den utan att matte skulle se...).

Mycket motion kräver ju settrar också och jag brukade ofta cykla med honom, eller ta bilen ut till ett stort skogsområde där jag kunde släppa honom lös så han fick springa av sig ordentligt. Ofta hade jag mina tre barn med också (och Minor förstås), och det var inte alla gånger så lätt att hålla koll på hela flocken.

En gång när vi varit ute säkert 2 timmar och var på väg tillbaks till bilen så dök det plötsligt upp en annan hund och jag kopplade Morris för säkerhets skull, men måste ha slarvat för helt plötsligt när han gjorde ett ryck i kopplet så lossnade karbinhaken och for som en rekyl rakt upp i ansiktet på mig. Ajaj, det gjorde ont! Lyckades så fånga in honom och få in alla i bilen. När jag skulle köra iväg upptäckte jag att jag såg så dåligt på ena ögat, kollade i backspegeln... och såg hur blodet forsade från ett jack ovanför mitt ena ögonbryn... Hittade en halvsmutsig handduk i baksätet som jag tryckte mot såret (handduken alltså, inte baksätet) och körde så iväg (rattade alltså bilen och växlade med en hand) till närmaste vårdcentral. Läkarens blick när jag förklarade vad som hänt var obetalbar. (Han trodde mig inte, det såg jag på honom, han trodde nog att någon klippt till mig...). Läkaren satte iaf några stygn, och där har jag nu ett litet ärr som minne av Morris...

Det skulle kunna bli en hel roman om den hunden, kommer nog att återkomma med fler berättelser en annan dag.